Visar inlägg med etikett Mallorca. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mallorca. Visa alla inlägg

onsdag 15 maj 2013

Film från tunneln genom Puig Major.

Peter Hultman som bodde på samma hotell som oss på Mallis körde också Mallorca 312. Han filmade hela loppet och därför också tunneln där jag kraschade. Idag var han snäll och skickade över en filmsnutt från just tunneln genom Puig Major. På filmen syns andra änden av tunneln ganska tydligt, men när jag körde så syntes det inte alls lika bra. Vet inte om det är kameran som förstärker ljuset eller om det helt enkelt var mörkare när jag körde. Det var i alla fall ingen ambulans som stod och blinkade i andra änden. På slutet så skymtar jag förbi när jag kliver in i ambulansen.

 Film: Peter Hultman

torsdag 2 maj 2013

Sista rundan på ön.

Det blev den rundan jag planerade imorse. Klostret i San Salvador via det gubbtäta torget i Petra. Vilken hit! Vägen ut till Petra skar rakt genom landskapet. Och på Torget blev man inte besviken. Tyska gubbar i drivor. I alla världens färger och storlekar. Sen satte vi fart mot San Salvador. Vi såg berget på några mils håll eftersom det är helt platt runt omkring. Stigningen var riktigt fin. 4,5 kilometer lång och 6,5 % lutning. Utsikten från toppen var helt makalös. Man ser nästan hela ön därifrån. Det är en sån stigning som man måste göra. Tolv mil slutade rundan på och det var med en liten tår i ögat som jag lämnade tillbaks hyr-Orbean. Jag är riktigt osugen på att åka hem imorgon. Men jag har redan bestämt att vi ska hit nästa vår också.


Mot Petra.


Nöjding. 


Vänta på mig!


Ett härligt gubb-exemplar.


Vi ska upp på knölen längst bort.


Uppe på toppen.


Utsikt över hela ön.

onsdag 1 maj 2013

Upp på cykeln igen ba!

Idag tassade vi iväg och hyrde en cykel till mig. En Orbea Orca med Dura Ace blev vapnet för dagen. Eller ja, morgondagen också eftersom jag hyrde den i två dagar. Sen sprätte vi iväg mot bergen. Det blev en lagom rehabrunda på 8 mil runt Lluk, Selva, Sa Pobla och tillbaks till afterbiken där vi sitter nu. Vädret var topp, benen var topp och Nypan var självklart också topp. Riktigt jävla mulligt att få en sån här runda och att det kändes så bra i kroppen. Orbean var styv som en randonnépenix. Och ni kan ju haja att jag såg läcker ut. Grattis Mallorca. Imorgon blir det nåt annat mulligt. Får se vad Nypan hittar på. Kanske homo-torget i Petra...
















tisdag 30 april 2013

Sol i alcudia!

Efter halv dags envist tjatande så fick jag till slut lämna sjukhuset i söndags kväll, på egen risk. När jag kom hem så regnade det, och även dagen efter. Men istället för att sitta och lipa på hotellet så hyrde vi bilar och körde samma väg som Mallorca 312. Vi tog ett snabbt kräkstopp vid kiosken där man kan svänga ner till Sa Calobra. Lisa uppskattade inte riktigt serpentinvägarna. Den här gången gick det att se genom tunneln i Puig Major så vi klarade oss från köra in bilarana i väggen. Sen rullade vi ner till mulliga Soller för fika. På hemvägen stannade vi på José L Ferrer i Binisalem och fyllde bilarna med vin.

Idag skiner solen och huvudet känns lite bättre. Direkt kom cykelsuget tillbaks. Så jag började pilla på hojen för att göra den körklar. Men nu såg jag att ena pedalen hade spruckit i crashen så nu får jag antingen hya cykel eller köpa nya pedaler. Men då gäller det att jag kan få på en hjälm på mitt elefanthuvud. Jag låter det vila en dag till sen blir det fullt spett i bergen igen.




lördag 27 april 2013

Min version av Mallorca 312

Klockan ringde 05:30. Jag smög upp och packade tyst ihop mina grejer för att inte väcka ungarna, drog på mig cykelkläderna, pussade Linda och tassade över till hotellreceptionen där jag skulle träffa Anders klockan 6. Det var mörkt och fuktigt ute. Gårdagens regn låg kvar på gatorna och tempen var runt 15 grader.

Vi rullade till starten och kände oss riktigt crisp i våra KBCK-tröjor. De har varit med på många äventyr och min har skiftat från vitt till mer smutsgul, eller off-white som det heter. Vid startområdet var det fullt drag. Fållorna fylldes ganska snabbt och hela stället luktade liniment. Där vi stod så stod också en kille från Norrbotten, Kent, som vi började surra med. Sen gick starten.

De två första milen hölls klungan ihop med pace-bil för att hålla nere tempot nere. Jag och Kent låg brevid varann och snackade hela vägen. Sen började stigningarna.

Folk droppade från klungan och vi jobbade oss uppåt. Vi gick från grupp till grupp och efter tag var vi några stycken som höll samma fart. Benen kändes riktigt bra. I nån av backarna såg vi Oscar Freire och jag lyckades fota honom. Han polare blev mäkta imponerade, eller inte.

Den sista biten upp på Puig major gick riktigt fint. Kent hejade på bakifrån och skrek att den värsta backen var gjord. Nu skulle vi bara ta oss igenom tunneln på toppen. Sen var det fri rull ner till Soller.

Tunneln, som inte har lysen, var kolsvart. I vanliga fall ser man slutet på den men idag var det mörkt och mulet så det gick inte att se genom, i alla fall inte jag. Det blev svart som ett sotar-arsle. Mörkret slöt sig runt mig på ett läskigt sätt. Då känner jag att nån kör på mitt bakhjul. Jag blev livrädd för att dra omkull någon annan så jag fortsatte bara rakt fram. Jag hade helst stannat en stund tills ögonen vant sig vid mörkret men då hade jag blivit påkörd bakifrån. Sen känner jag hur jag åker åt höger och skrapar framhjulet i en trottoarkant och dundrar huvudet in i tunnelväggen. Jag såg stjärnor och blixtar och hörde kolfiber som slog i backen. jag skrek att jag var ok samtidigt som jag kröp ihop som en boll för att inte bli påkörd. Gruppen rullade vidare. De hade inget val.

En stund senare stannade en bil och frågade om jag var ok. Jag sa att jag inte hade brutit nåt men att jag ville kolla huvudet eftersom ansiktet kändes konstigt. Jag lutade mig framför hans framlykta och och han svarade "no more race for you". Sen rullade jag framför hans bil ut till ljuset. Där ringde han ambulans och såg till att jag fick hjälp. Vi bytte telefonnummer och han tog min cykel i sin bil.

Nu ligger jag på sjukhuset och ska vara kvar ett dygn för observation. Jag har utsikt över bergen och fri WiFi. Såret i pannan är sytt med 10 stygn och resten av kroppen, i alla fall halva, är skrapad och svullen. Linda har just hämtat cykeln från den vänliga engelsmannen Howard och hon och de andra i gänget ska gå ut och äta snart. Jag ligger nog kvar här och ser vad syster bjuder på istället.

Hoppas det gick bra för Kent och att han kom i mål ordentligt. Det var verkligen trist att inte kunna hänga med hela vägen. Det var upplagt för att bli en toppendag på cykeln. Nypan cyklade bra idag men lyckades köra omkull på vägen till hotellet. Det går bra nu.

Stay crisp
/Johan

Full fart i startfållan.


Nyvaken och laddad.


Oscar Freire till vänster.


Här tog resan slut. 


No race for you!


Mörbultad men vid liv. 

måndag 14 april 2008

Mallorca 2008.

Ja jösses vilken vecka det blev. Efter flera månaders planerande och ivrig väntan så var det äntligen dags för Mallorca. Under vinterns mörkaste och suraste cykelpass har jag hela tiden haft siktet på den här veckan. Efter förra årets mallispremiär så visste jag vad som väntade. Det är inte ofta verkligheten slår tanken, men i år blev det så.

Jag började skriva om resan, men när jag skrivit 3 A4 så la jag ner det. Så istället för att försöka skriva om veckan på mallis så lägger jag ut lite sporadiska bilder istället. Och alla vet ju att en bild säger mer än 1000 ord.

Bilderna är klickbara om du vill spara dem.


Danne och Nypan på botten av Sa Calobra. Visst ser de lite nervösa ut?


Magnus, Micke, Oliver och Markus fikar i Valdemossa.


Viktor är på strålande humör trots 700 punkteringar.


Några av gänget på vinprovning på Santa Catarina vingård. Några av vinerna var riktigt goda.



På väg hem från vinprovning. Tyskarna såg lite undrande ut när vi körde om dem.


Jag och Micke ser väldigt nöjda ut efter Sollerpasset. Den dan blev det Puig Major 2 gånger, Sa Calobra och Sollerpasset. 18 mil och 3600 höjdmeter.


Skogling pustar ut efter backen upp mot Galilea.


Jag ser läcker ut i keps.



Jag. Nypan och Danne i Valdemossa.


Några av gänget på kustvägen. Hyffsad utsikt där faktiskt.



Skogling är jättenöjd med sin fika i Banyalbulfar.



Första dan och vi väntar på att Nypan ska laga sin punka.



Och här står han och fipplar. Magnus står brevid och skrattar.




Lugn cykling på väg mot vinprovningen.








Sista ölen på hörnan.

Grymt snygg bränna fick jag också.

/Johan

torsdag 12 april 2007

Mallis i mitt hjärta.

Efter en hel vinters längtan var det äntligen dags. En veckas cykling på Mallis. Tidigt som fan kom Anders och hämtade mig. Cyklarna hade vi packat och stuvat undan dan innan. Det var Anders, Patrik, Jan, Kaijan, Fredrik, Oliver och jag som åkte.

Lördag:

Vi landar på Palma flygplats och får ut våra cyklar utan problem. Det var till och med skyltat med cyklar till specialbageutlämningen. Anders hade ordnat med transfer. Av nån anledning hämtade de oss i en stor buss avsedd för 50 pers. Det började bra. Grym proffskänsla.
På hotellet packade vi upp hojarna och skruvade ihop dem snabbt som ögat. Sen stack vi ut på en provrunda för att kolla hojarna och hitta en bra väg ut från Palma Nova. Vi nöjde oss med en sväng till Calvia för fika och tantsolning. 36 kilometer stannade mätaren på.

Söndag: Vädret ser fint ut. Vi hojar upp mot Calvia för att därifrån ta oss till Galilea och vidare mot kusten. Vägarna är jättefina och bilarna visar hänsyn. Alla i gruppen ser glada ut.
Nån mil senare leder vägen in i skogen och börjar sakta luta uppför. Ett tag senare kommer en tvär sväng och uppförsbacken fortsätter mot en annan tvär sväng. Min första serpa tänker jag upphetsat. Den ena svängen avlöser den andra och jag känner hur glädjen bubblar i kroppen. Benen känns pigga och fina. Då och då öppnade sig skogen och man såg utsikten. Helt fantastiskt.

Väl på toppen samlade vi ihop gruppen och alla såg ut som nyfrälsta skolpojkar. Nu gick det nerför. Oliver och Jan tog täten. Det märktes att de gjort det här förut.
Efter en glad och sprallig fika så var det dags för nästa stigning. Inte lika högt den här gången. Men minst lika kul.

Dagens höjdpunkt blev när vi kom ut på kustvägen och hojade mot Andtratx. Helt sinnesjukt mysiga vägar. Man svischade fram i 50-60 km/h och skrattade högt. Ibland gick det upp och ibland gick det ner. Vips så åkte man genom en liten by och vips var man på ett krön och såg inget annat än havet. Här trodde jag att jag skulle sprängas av glädje. Varenda trist vintersekund var som bortblåst. Det är så här man ska cykla. Dagen fortsatte i samma euforiska bubbla och folk skrattade högt i klungan. Efter den sista backen låg jag, Jan och Anders i en liten klunga och stirrade ut mot havet. Sen gick det nerför igen. Brant, snabbt och slingrigt.
Efter rundan satt vi på balkongen och skrattade med våra 1-liters San Miguell.
9 mil blev dagens runda.

Måndag: Idag tänkte vi köra en lugnare platt runda mot de södra delarna av ön. Vi började med den sega cykelvägen genom Palma och irrade runt lite i ett bostadsområde innan vi hittade rätt väg. Vägarna var långa och raka. Jan höjde tempot och stack iväg, jag ville inte vara sämre så jag hängde på. Vi hade nog lite medvind för snittfarten var runt 45 de närmaste 2-3 milen. Vid korsningen till Capo Blanc0 väntade vi in de andra. Anders, Oliver och Patrik kom med varsitt jättesmajl på läpparna.

Nu hängde vi fem ihop och Jan drog upp oss i 45-50 igen. När vi stannade för lunch såg Patrik helt galen ut. ”Jag ska sälja mountainbiken!” skrek han. Efter lunchen drog vi iväg i samma tempo. Mina hjul sjöng och allt kändes perfekt. Fredrik och Kaijan tog en kortare väg mot Cala Major, där vi skulle möta upp dem senare. Men vi hittade dem aldrig så vi fikade och stack vidare, farten låg fortfarande över 40. Känslan att dra en klunga i 45 km/h är svårslagen.
Dagens återhämtningsrunda blev 14 mil.

Tisdag: Idag var tanken att köra Puig Major och Sa Calobra men det regnade på den norra delen så vi bestämde oss för att ta söndagsrundan en gång till. Den här gången tryckte vi på lite mer i backarna och minskade på stoppen. Bästa dan hittils. Känslan att sprinta uppför ett berg och sen snabbt svischa ner på andra sidan är obeskrivlig. Utmed vägen hördes sporadiska tjoanden från gänget.
Lunch i Port Andratx och vidare på en extrasväng. Benen verkar tåla hur mycket berg som helst.
10 mil avverkades.

Onsdag: Hela gänget förutom jag och Jan åkte in till Palma för att turista och kolla i cykelbutiker. Jag och Jan körde istället en lugn runda till Calvia där vi fikade. Sen vände vi hem och sov. Vi var helt enkelt för trötta efter tre kvällars stenhårt pubande.

Torsdag: Dagens mål var La Gomila i Binisalem. Vi trampa den sega vägen genom Palma och tog sedan den trista motorvägen mot Binisalem. Det var motvind hela vägen. Snittfarten låg på 30 strecket. La Gomila var en trevlig butik med mycket Assos-kläder. Jag köpte en undertröja och en keps. Dagens lunch var den bästa på hela veckan. En riktig Mallorcanskt restaurang bjöd på trerätters med vin för 10 euro. Mycket prisvärt och gott. Det var också väldigt trevligt med lite vin mitt på dan.

När vi steg ut genom dörren började det regna. De resterande 4 milen hem regnade det. Men nu hade vi medvind så de första 2 milen in till Palma låg vi i 40-45 hela vägen.
Palmas gator var snorhala och Patrik var inte helt nöjd. Här ville han ta en taxi hem.
9 mil blev det idag.

Fredag: Äntligen dags för de riktiga bergen! Jag, Anders, Kaijan, Oliver och Jan gjorde sällskap till Valdemosa där vi fikade och trivdes som fiskar. Valdemosa var motsatsen mot Palma Nova. Här var det snyggt och städat. Till och med folket här var snygga. Byn låg uppe en bergen så vägen dit var minst sagt svettig.

Efter kaffet skildes skildes vi åt. Kaijan och Anders skulle ta en kortare sväng mot Puigpinyent (stavning). Anders kände av sina knän och ville inte spräcka dem helt. Jag, Jan och Oliver satte kurs mot Puig Major, Mallorcas högsta berg. Vägen dit var helt fantastisk. Väl nere i Soller började nervositeten spridas i vår lilla trio. Backen uppför Puig Major var 14 kilometer lång. Prick en timme tog det att trampa uppför den. Jag tog det lite lugnt så jag inte skulle spränga benen innan Sa Calobra. Pulsen låg konstant över 150 och när jag närmade mig toppen så rök det när jag andades. Högst upp cyklar man genom en 400 meter lång tunnel. Sen vände det neråt igen.

Nu var det dags för Sa Calobra. Jag hade suktat på den här backen hela vintern. Det var riktigt skoj när man kände igen bilderna från vinterns planering. Längst ner åt vi lunch 0ch tog en välbehövlig kaffe. Jag passade även på att lätta kroppen från 1 kilo bajs. Sen bar det uppför samma väg som vi kommit. Serpentinerna var obeskrivligt fina. Vart man än tittade på bergsidan såg man vägsnuttar. Nån hade verkligen gått loss när de planerade den här vägen.
Efter Sa Calobra trampade vi norrut runt bergen mot Inca. Serpentinerna tog aldrig slut. Innan Inca svängde vägen av mot Llosetta, en jättemysig by.
Nu började klockan bli mycket och solen var på väg ner. Vi hade nu 6 mil hem.
Egentligen skulle vi tagit vägen över bergen hem, men det fanns inte tid till det. Så istället styrde vi mot Binisalem och tog den vägen mot Palma. De 4 milen mot Palma tog en timme. Vi hade alltså snittat 40, helt ok efter 8 timmars cykling. Väl inne i Palma lugnade vi ner oss, härifrån följde vi cykelvägen mot Palma Nova.

Vi staplade in på hotellet 20:00 och tripmätaren visade 18 mil och 10 timmar.
Under middan stannade mina ögon i stängt läge flera gånger. Kroppen var härligt slut. Nu gällde det bara att fylla upp ordentligt med öl.

Lördag: Klockan ringer och jag känner mig riktigt trött. Nu återstod bara att packa ner cykeln och samla ihop kläderna. En vecka är alldeles för kort. Planeringen inför nästa års resa är redan på gång. 67 fina mil avverkade jag under veckan. Det var inte på nåt sett mycket. Benen kändes fina hela tiden och varje mil var rolig.

Tack alla som var med. Bästa cykelveckan på 33 år.
/Johan